Lycka och oro på samma gång..

Heeej alla!!

Förlåt att jag inte visat livstecken, men jag skyller på bebisbubblan som man hamnar i just efter man fått barn :)

Förlossningen var långdragen men gick bra. Ut kom en liten pojke på 3685 g och 51 cm kl 01.17 fredag den 12 november :). Vi kom ganska fort fram till att det var en William som fick mellannamnen Harald (från min farfar) och Mandor (från Edwards farfar), efternamnet blir Bergstedt eftersom jag hoppas på frieri ;)

Den här första veckan har varit helt fantastisk men väldigt jobbig och intensiv de första fem-sex dagarna. William kom till världen med väldigt rosslig och tung andning vilket resulterade i att han fick läggas in på neo avdelningen på danderyds sjukhus. Från början var när jag frågade varför han lät så tungandad så var svaret att det var fostervatten i lungorna, det brukar många bebisar ha när det kommer ut men det brukar även försvinna inom några timmar. När kl var vid 18 tiden på fredag eftermiddag så hade inte rosslet försvunnit så då fick han lite koksalt i näsan för dom tyckte det lät som att han var snuvig. Det hjälpte inte och vid 20 tiden var jag helt förstörd av rädsla för han var så ansträngd när han andades så då kallade dom på barnläkarn och hon bestämde att han skulle flytta in på neo avd. Vi kom dit vid 23 och då fick Hab syrgas som skulle hjälpa honom att andas. Vid 01 så går vi å lägger oss och då tar dom massa prover, sätter sond, dropp i huvudet och röntgar honom. När kl är 07 pä lördagmorgon så går vi in till honom och får veta att första delen på högra lungan inte fungerar. Kan bero på mycket fostervatten eller lunginflammation. Alla värden såg bra ut men för säkerthersskull så sattes det in två olika pencilinkurer. Vi hoppades att fostervattnet skulle försvinna men det gav aldrig med sig trots att värderna fortsatte se bra ut, han åt och gick upp i vikt. På söndagen så fick han komma in till vårt rum. Då satte dom fast ett larm på Williams mage som skulle larma om han skulle sluta andas. Natten gick bra, jag sov inte särskilt mycket för jag var så orolig och väldigt paranoid blev jag med. Måndag går och sjuksköterskan tar bort droppet i huvudet för han hade fått sista dosen av pencilinet..rosslet vill verkligen inte ge med sig men William äter bra och går till och med om sin födelsevikt så läkaren ser ingen anledning att vi ska va kvar där. Eftersom det inte var lunginflammation men der kunde heller inte vara fostervatten för då hade det försvunnit tidigare så konstateras det att han hade/har en slempropp som hindrar honom från att kunna andas helt lugnt. I tisdags innan vi fick åka hem så fick vi en ny tid till röntgen och undersökning, så igår var vi på röngen med honom och bilderna var betydligt bättre men det ligger fortfarande kvar lite "stråk" av slem som gör att han låter rosslig och förskyld. På undersökningen så visar det sig att William gått upp yttligare 200 g sen vi blev utskrivna i tisdags. Han äter som en häst :)
Vi ska få en kallelse i brevlådan om en ny tid för uppföljning om tre-fyra veckor vilket känns skönt. Vi har blivit så väl omhändertagna och är personalen på BBsthlm och neo avd. evigt tacksamma!!!


Mammahjärtat har lugnat ner sig men jag vill bara att han ska få bli av med slemmet som åker hiss upp och ned i halsen så han kan andas fritt. Det har som sagt varit underbara dagar, JAG HAR BLIVIT MAMMA :D men också fruktansvärda av oro.

Just nu ligger iaf världens finaste lilla krabat helt utmattad av ätande på pappas bröst och sover sött.
Går inte att beskriva med ord hur jag känner för vår älskling.
Jag är lycklig med mina grabbar!!


Vi väntar ivirgt på Williams tanter (tjejerna i kransen) som ska komma hit ikväll och träffa honom för första gången, då blir det bebismys och lördagsmys med tacos!! :)

Puss så länge!